Det lät lite som en blandning mellan en kåt älg, en ko som kalvar och en gris...

Känner att jag inte gett utlopp för mina negativa känslor och tankar på ett tag nu. Varit mycket runtikring som tagit upp min energi istället, tyvärr. Givetvis har jag klagat och gnällt, konstant, varenda dag, men bara inte skriftligen. Men nu är det dags känner jag.

Först kan man ju börja fint, med något positivt. Jag sitter utomhus utan att frysa alltför mycket. Har en jacka på mej och det känns faktiskt ganska behagligt. Men tittar jag upp ser jag stora, feta regnmoln. Så om en liten stund börjar det säkert vräka ner...

Sedan mitt sista inlägg har jag varit på en begravning. Min andra i livet, den första var för min gammelmorfar John, det var på min 15-årsdag, kommer ihåg att jag körde min monstermoped dit och att jag hittade ett paket cigaretter på vägen hem.

Sedan kommer jag ihåg hur pinsamt jag tyckte att det var när alla glodde på "familjen" när vi kom in i kyrkan. Men det jag kommer ihåg mest var nog min moster. Hon satt i raden framför och stortjöt, det lät lite som en blandning mellan en kåt älg, en ko som kalvar och en gris. Detta gjorde ju givetvis att jag bröt ut i asgarv, mitt i ceremonin. Som tur är har man lite skådespelartalanger som innebar att jag låtsades att jag också hade ett nervöst sammanbrott och tjöt, drama queen som man är.

Värre var det dagen han dog. Min mamma kom in i badrummet och berättade. Efter det åkte vi och såg på kroppen, var tvungen att peta lite på den också, inte med en pinne faktiskt utan med fingret. Kändes som gummi. Lite mysko men inte lika läskigt som man hade trott, tyckte ju faktiskt om gubben. Har vissa svaga minnen av att gå runt på hans farm med honom. Både han och frun Ada var underbara människor.

Mina kusiner som var lite yngre kom också dit. Många när dom dör slappnar ju av i käken, vilket gör att munnen "hänger". Detta tyckte en utav dom var ganska roligt kommer jag ihåg, eller kanske inte roligt, men han undrade varför. Han kom ut i köket där alla satt och mer eller mindre grät och sa "varför ser John ut såhär?" och så gjorde han världens roligaste grimas. Det fick mig att dö av skratt, inte bokstavligen kanske, även om jag just då kanske önskade det...Var tvungen att lämna rummet. Detta är nog vanligtvis hur jag reagerar i pinsamma, stressade situationer tror jag.

Tillbaka till mina andra begravning. Borde väl kanske nämna att det borde vara min tredje, men när min farfar dog så "glömde" mina kära släktingar på den sidan att ta kontakt. Läste dödsannonsen i tidningen istället tillsammans med mormor o morfar, det var trevligt. Men den begravningen gick jag aldrig på. Gick dit senare och sa ett privat hej då istället, efter att ha blivit påhoppad av ett Jehovas Vittne Psycho på vägen.

Min andra begravning var för en gammal engelsk kärring, som jag tydligen träffat en gång. Russells systers mormor eller nåt sånt, dom har olika mammor. Jag har förträng minnet av henne, lika bra är väl kanske det, hon var tydligen en riktig bitch, även om alla i kyrkan sa att hon var mer eller mindre lika god som Jesus, om han nu någonsin existerat och var som han beskrivs i sagan bibeln...

Vi lämnade London ganska tidigt för att inte komma ner försent. Träffade familjen, åkte till bitchens hus och träffade en massa sörjande släktingar och en massa arga getingar. Vet inte vilket som var mest störande. Pinsamt var det i alla fall, kände knappast någon, och så visste man inte vad man skulle säga. Försökte med "I am sorry for your loss", "Yes, it is a big loss for us all mate"...Eeh? Inte för mig och inte för många utav dom andra jag hörde prata, men det handlar väl lite om skådespeleri antar jag.

Det var ju trevligt att se en typisk engelsk tjej, ni vet typen som ser ut som en hora, hon var säkert runt 8, höggravid, och i typisk engelsk stil så rökte hon givetvis. Inte en människa rörde en min, men är man slödder så är man. Bara sorgligt att veta innan barnet ens är fött hur det kommer att bli.

När likbilen kom med den döda bitchen kom det faktiskt nästan några tårar. Mest för att jag tyckte synd om dom som var ledsna, eller kanske mest faktiskt för att allt kändes lite dramatisk. Ungefär som i det avsnittet utav Desperate Housewives när Lynette blir skjuten i affären, eller när hon avslöjar att hon har cancer, eller som i mitt favorit avsnitt, när orkanen kommer. Har sett det hundra gånger och gråter fortfarande varje gång, men eftersom det bara var nästan lika dramatiskt kom det inga tårar.

Alla körde sedan o en konvoj efter liket. Fantiserade lite om hur det skulle vara att vara rik och berömd, då blev faktiskt ögat lite vått. Nej men allvarligt. Det var faktiskt ganska fint, alla bilar lät oss alla komma fram utan att tränga sig. Var fint att se att folk fortfarande har lite respekt (för oss rika och berömda hehe).

Begravningen var ganska tråkig. Folk grät, prästen snackade en massa dynga om Jesus, Gud och en massa annat religiöst skit. Det enda fina var de tal en vissa höll, då kom det faktiskt en riktig tår. Partyt efter var ganska intressant. Var på det engelska landet, i ett stort hus med pool och allt. Påminde mig om Gotland,  grönt, fint och underbart. God öl var det också.

Efteråt blev det kebab, fish and chips och hamburgare. Då kändes det som England igen.

Väl tillbaka i London kändes allt som vanligt. Tåget till jobbet var försenat. Anledningen? "The next train is delayed, due to a late running train", behöver nog inte kommentera det vidare, eller?

Nu blev jag helt trött av att skriva, och långt blev det också, men inte alls som planerat, inte alls gnälligt nog. Men men...måste käka nåt.

Nästa gång ska jag kanske skriva om något av följande: idiotiska kunder, engelska drinkmått, engelsk tv, Bingo-Lotto, Anna Anka, Mona Sahlin, hundbajs, barnarbete, IKEA eller dålig tv-mottagning, eller kanske inte om nåt av det. Who knows...