Det lät lite som en blandning mellan en kåt älg, en ko som kalvar och en gris...

Känner att jag inte gett utlopp för mina negativa känslor och tankar på ett tag nu. Varit mycket runtikring som tagit upp min energi istället, tyvärr. Givetvis har jag klagat och gnällt, konstant, varenda dag, men bara inte skriftligen. Men nu är det dags känner jag.

Först kan man ju börja fint, med något positivt. Jag sitter utomhus utan att frysa alltför mycket. Har en jacka på mej och det känns faktiskt ganska behagligt. Men tittar jag upp ser jag stora, feta regnmoln. Så om en liten stund börjar det säkert vräka ner...

Sedan mitt sista inlägg har jag varit på en begravning. Min andra i livet, den första var för min gammelmorfar John, det var på min 15-årsdag, kommer ihåg att jag körde min monstermoped dit och att jag hittade ett paket cigaretter på vägen hem.

Sedan kommer jag ihåg hur pinsamt jag tyckte att det var när alla glodde på "familjen" när vi kom in i kyrkan. Men det jag kommer ihåg mest var nog min moster. Hon satt i raden framför och stortjöt, det lät lite som en blandning mellan en kåt älg, en ko som kalvar och en gris. Detta gjorde ju givetvis att jag bröt ut i asgarv, mitt i ceremonin. Som tur är har man lite skådespelartalanger som innebar att jag låtsades att jag också hade ett nervöst sammanbrott och tjöt, drama queen som man är.

Värre var det dagen han dog. Min mamma kom in i badrummet och berättade. Efter det åkte vi och såg på kroppen, var tvungen att peta lite på den också, inte med en pinne faktiskt utan med fingret. Kändes som gummi. Lite mysko men inte lika läskigt som man hade trott, tyckte ju faktiskt om gubben. Har vissa svaga minnen av att gå runt på hans farm med honom. Både han och frun Ada var underbara människor.

Mina kusiner som var lite yngre kom också dit. Många när dom dör slappnar ju av i käken, vilket gör att munnen "hänger". Detta tyckte en utav dom var ganska roligt kommer jag ihåg, eller kanske inte roligt, men han undrade varför. Han kom ut i köket där alla satt och mer eller mindre grät och sa "varför ser John ut såhär?" och så gjorde han världens roligaste grimas. Det fick mig att dö av skratt, inte bokstavligen kanske, även om jag just då kanske önskade det...Var tvungen att lämna rummet. Detta är nog vanligtvis hur jag reagerar i pinsamma, stressade situationer tror jag.

Tillbaka till mina andra begravning. Borde väl kanske nämna att det borde vara min tredje, men när min farfar dog så "glömde" mina kära släktingar på den sidan att ta kontakt. Läste dödsannonsen i tidningen istället tillsammans med mormor o morfar, det var trevligt. Men den begravningen gick jag aldrig på. Gick dit senare och sa ett privat hej då istället, efter att ha blivit påhoppad av ett Jehovas Vittne Psycho på vägen.

Min andra begravning var för en gammal engelsk kärring, som jag tydligen träffat en gång. Russells systers mormor eller nåt sånt, dom har olika mammor. Jag har förträng minnet av henne, lika bra är väl kanske det, hon var tydligen en riktig bitch, även om alla i kyrkan sa att hon var mer eller mindre lika god som Jesus, om han nu någonsin existerat och var som han beskrivs i sagan bibeln...

Vi lämnade London ganska tidigt för att inte komma ner försent. Träffade familjen, åkte till bitchens hus och träffade en massa sörjande släktingar och en massa arga getingar. Vet inte vilket som var mest störande. Pinsamt var det i alla fall, kände knappast någon, och så visste man inte vad man skulle säga. Försökte med "I am sorry for your loss", "Yes, it is a big loss for us all mate"...Eeh? Inte för mig och inte för många utav dom andra jag hörde prata, men det handlar väl lite om skådespeleri antar jag.

Det var ju trevligt att se en typisk engelsk tjej, ni vet typen som ser ut som en hora, hon var säkert runt 8, höggravid, och i typisk engelsk stil så rökte hon givetvis. Inte en människa rörde en min, men är man slödder så är man. Bara sorgligt att veta innan barnet ens är fött hur det kommer att bli.

När likbilen kom med den döda bitchen kom det faktiskt nästan några tårar. Mest för att jag tyckte synd om dom som var ledsna, eller kanske mest faktiskt för att allt kändes lite dramatisk. Ungefär som i det avsnittet utav Desperate Housewives när Lynette blir skjuten i affären, eller när hon avslöjar att hon har cancer, eller som i mitt favorit avsnitt, när orkanen kommer. Har sett det hundra gånger och gråter fortfarande varje gång, men eftersom det bara var nästan lika dramatiskt kom det inga tårar.

Alla körde sedan o en konvoj efter liket. Fantiserade lite om hur det skulle vara att vara rik och berömd, då blev faktiskt ögat lite vått. Nej men allvarligt. Det var faktiskt ganska fint, alla bilar lät oss alla komma fram utan att tränga sig. Var fint att se att folk fortfarande har lite respekt (för oss rika och berömda hehe).

Begravningen var ganska tråkig. Folk grät, prästen snackade en massa dynga om Jesus, Gud och en massa annat religiöst skit. Det enda fina var de tal en vissa höll, då kom det faktiskt en riktig tår. Partyt efter var ganska intressant. Var på det engelska landet, i ett stort hus med pool och allt. Påminde mig om Gotland,  grönt, fint och underbart. God öl var det också.

Efteråt blev det kebab, fish and chips och hamburgare. Då kändes det som England igen.

Väl tillbaka i London kändes allt som vanligt. Tåget till jobbet var försenat. Anledningen? "The next train is delayed, due to a late running train", behöver nog inte kommentera det vidare, eller?

Nu blev jag helt trött av att skriva, och långt blev det också, men inte alls som planerat, inte alls gnälligt nog. Men men...måste käka nåt.

Nästa gång ska jag kanske skriva om något av följande: idiotiska kunder, engelska drinkmått, engelsk tv, Bingo-Lotto, Anna Anka, Mona Sahlin, hundbajs, barnarbete, IKEA eller dålig tv-mottagning, eller kanske inte om nåt av det. Who knows...

Det var så frestande att spotta honom i ansiktet, men jag avstod.

Nu har jag tänkt så länge att jag ska ta och skriva mitt första inlägg på denna blogg. Men som många andra är jag duktig på att skjuta saker framför mig, eftersom jag är en ganska pessimistik person som älskar att gnälla och fokusera på det negativa så ville jag vänta på rätt tillfälle att gnälla rejält, starta med ett brak. Många sådana tillfällen har passerat, säkerligen varje dag, men ändå fick jag inte tummen ur röven att skriva något.

För varje positiv grej som händer så händer det tre negativa - minst. Så länge man är medveten om det och inte förväntar sig något mer blir livet mycket enklare, och faktiskt, även om det låter konstigt, även lite roligare.

När man bor i London är det inte svårt att hitta saker att gnälla på heller. Otrevliga folk, allt är svindyrt, man tjänar knappt några pengar, det är skitigt, kommunaltrafiken är sjukt dålig (och såklart svindyr), folk är fula, feta och bleka, det regnar ofta, det går inte att hitta bra fastfoodställen, även då det är en av världens största städer så stänger allt relativt tidigt, ja, som sagt, det mesta är egentligen ganska kasst.

Igår t.ex., jag slutade 16.15 som vanligt och väntade på att taxin skulle hämta och köra oss till stationen klockan 16.35, vi kom fram runt 16.41 till stationen. Tåget som precis skulle ha gått emot London Paddington var cancellerat, 16.44 tåget som jag normalt tar var ’försenat’, 16.54 tåget var cancellerat, likaså det som skulle gå efter det. Bra. Jättebra jobbat First Great Western, som för övrigt måste vara ett av världens absolut sämsta jävla skitföretag på denna jord.

Många klagomål får dom, men ofta behöver dom inte återbetala sina resenärer, detta eftersom det är mer eller mindre omöjligt att få igenom ett klagomål. Även om de vet att det är inställda tåg, försenade tåg eller vad det nu handlar om så måste man skicka in sin biljett till dem, om de kommer fram till att man ska få pengarna tillbaka så tar de en avgift på £10.00 för att detta ska ske. Varje dag betalar jag £10.20(!!) för att komma till och från jobbet, vilket betyder att jag skulle få 20 pence tillbaka! Men eftersom jag måste betala portot själv för att få in biljetten till dem betyder det att jag skulle förlora ännu mer pengar. Man orkar inte, tyvärr. Men det är jävligt frestande att skicka in sin biljett varenda dag bara för att irritera dem och ge dem mer att göra. Idiotjävlar.

Tillbaka till gårdagen. Som sagt var så var ju mer eller mindre alla tåg antingen inställda eller ’försenade’. Jag gick in på kontoret och frågade en fet, blek kärring som såg mer ut som en gris än människa om vad som händer och när tåget kommer? Hon vet inte, givetvis, även om det var frestande att sparka henne i röven så försökte jag vara trevlig, det är ju trots allt inte hennes fel, antar jag.

Eftersom man inte får lov att röka på engelska stationer även om de är utomhus (mini naziland!) så blir ju humöret inte precis bättre. Allrahelst inte då de fick oss att springa ifrån plattform fem, till tre, till fem igen, hiss och rulltrappa är det inte tal om, det har dom inte hört talas om ännu, likaså air-conditioning, vad är det? Iställer har dom värmen på i bussarna här, eftersom chaufförerna inte får lov att stänga av den, om det då är 30 grader utomhus är det runt 45-50 grader på bussen. Likaså i tunnelbanan, är det en varm dag svimmar folk oavbrutet på tunnelbanan eftersom det inte går att andas. Men med lite tur had vi kanske AC 2012, inte illa va? Bara hundra år efter alla andra, men men...Är man inte van med högre standard än skit så är det väl lugnt. På vintern har de bara värmen på om det ’är tillräckligt med resenärer med på tåget’, om inte så får man snällt sitta där och frysa ihjäl. Jag har glömt, är England ett I-land eller U-land?

Jag svävar iväg igen märker jag.

Det går två olika tåg emot London Paddington, ett som är direkt, och ett som jag måste ta som stannar i West Drayton(?), Hayes and Harlington, Ealing Broadway (min station) och sedan London Paddington. Under den tid jag väntade lämnade tre direkttåg Slough skitstation mot London direkt, men inget av segtågen kom. Man kan ju tycka att de kunde ändra ett av de tågen och låta åtminstone ett av dem stanna på vägen, men icke. Varför använda hjärnan? Planera? Va? Vad är det?

Nej då. Men men, mitt tåg kom runt 17.20,och det tåget hade dom givetvis gjort om så att det skulle stanna på VARENDA FÖRBANNADE JÄVLA SKITSTATION! Vilket innebar att det säkert tog 40 minuter istället för 20 att komma till Ealing.

Varmt var det också, och smockat med folk. Engelsmän är rädda för friskt luft, så alla fönster (som man typ kan öppna 2 cm) var stängda, förutom det där jag satt givetvis. Som sagt så finns det inte AC i England, bara feta, fula, bleka, currystinkande äckel som trycker upp sina äckliga feta margarinfyllda armhålor rakt i ansiktet på en. Usch.

När jag väl kom till Ealing så kommer den roliga proceduren när man ska försöka komma av tåget innan alla (främst indier och svarta faktiskt, är väl kanske en kulturell grej här? Vad vet jag) försöker klämma sig på tåget innan folk hinner av, varför vänta?

Den stackars gamla kärringen framför mig blev nästan omkullvräkt av en indier som vill på NU, inte om en sekund utan NU! Hetsa hetsa hetsa! När han kom och började trycka på mej så blev jag inte bara lite förbannad ’Stop FUCKING pushing and let people off BEFORE you try to push your way in you ignorant FUCKING IDIOT!!’ skriker jag åt honom, han stirrar på mej, jag stirra på honom, var så frestande att spotta honom i ansiktet, men jag avstod.

Väl i Ealing, utan att mörda någon, bli arresterad, dö av svettstanksförgiftning eller något liknande så var det dags att gå till Argos och hämta upp lite grejer som jag hade förbeställt på nätet (byrå, klädhängare och skit). Eftersom jag är blond, bög, blåögd och svensk så hade jag ju såklart inte kollat upp hur mycket det jag beställt vägde.

Strax över 35 kg visade det sig.

Killen i kassan log och frågade om jag skulle bära hem det själv?

-Nej, självklart inte! Ljuger jag. Min kompis väntar utanför med bilen. Skulle gärna ha bjudit med honom hem, snygg som fan va han.

Han ser säker att jag ljuger som en gris i alla fall och lånar mej en vagn. Jag tänkte att jag skulle stjäla den och lämna den utanför, men det går inte eftersom jag måste lämna mitt körkort som deposition. Fan! Jag låtsas att allt är helt ok. Går emot hissen (jo det finns faktiskt en hiss! Hör och häpna). Åker ner till bottenplan. Tar fram mobilen, låtsas att jag pratar med någon, skrattar och försöker se oberörd ut. Går emot en av utgångarna, skrattar, Gud vad jag är glad. Hoppas på att se en taxi, såklart ingen, men hahaha, ”jovisst kan vi ses vid sextiden, jadå, allt är jättebra med mig” haha.

Släpar med mig min vagn längs trottoaren som nån hemlös jävla pundare, fastnar i en massa hål, men vad gör det? Jag är ju så jävla glad och positiv.

Försöker korsa gatan för att komma till en taxistation. Fastnar igen. Hahahahahahahaha. ’Ja, klockan sju blir kanske bättre. Ska vi käka lite tillsammans?’ Haha. Svetten tränger fram, jag är röd i ansiktet. Men ’Jo det ska bli så kul’ hahaha. Jag är inte så dum som man kan tro, jag har givetvis inget ljud på mobilen, så skulle någon ringa skulle ingen höra det. Ahem. Den läxan har jag lärt mig innan.

Kommer fram till taxistationen. Laddar in i bilen. Sen säger jag att jag måste lämna tillbaka vagnen, inga glada minder där inte, men i London brukar man inte få det, allrahelst inte utav indier som verkar födas utan serviceanda. Jag rusar tillbaka till butiken, inte för snabbt, det är pinsamt. Givetvis pratar jag med en vän i telefonen igen, en mycket nära vän, mejsjälv!

För att komma till ett slut nån jävla gång:

Lämnade tillbaka vagnen.

Fick körkortet tillbaka.

Gick till taxin.

Kom hem.

Släpade in skiten.

Städade lite.

Tog en öl.

Ringde Rita.

Tog en öl till.

Åt mat.

Såg på film.

Sov.

Nu är det en ny dag. Men den skriver jag inte om nu.